Släktforskning Meny
Jag (Staffan) har identifierat något över 400 anfäder. Större delen av vår släkt levde i Skåne, Småland och Norrland. På dessa sidor publicerar jag en handfull levnadsöden ur vårt rika släktarkiv och lite nutida information om vår familj och vårt efternamn.
Om Ängagården och hur vi fick vårt efternamn
Vi är idag endast 12 personer som heter Engdegård. Namnet uppstod på 1940-talet på initiativ av vår farfar, Axel Hansson. Som prost i en socken i södra Dalarna var han lite av centralpersonen där. Namnet Hansson var kanske lite för alldagligt och ett mer särskiljande släktnamn var att föredra. En annan orsak till namnbytet kan ha varit att Axel var den första i vår släkt med ett "missvisande" efternamn. Han var nämligen inte Hans son utan i stället Hans sonson.
I alla tidigare generationer av vår släkt på fädernet har sonens efternamn bildats av faderns förnamn och tillägget son. Vår anfader Nils Jönsson, en rustmästare som levde i Virke i Skåne i slutet av 1600-talet, döpte sin son till Per Nilsson. Pers son i sin tur fick heta Nils Persson och så höll det på. Faderns namn gick vidare till nästa generation; Nils son döptes till Måns Nilsson, Måns son döptes till Hans Månsson och Hans son döptes till Carl Hansson. När Carls son Axel föddes så hade en ny namnlag tagits i Sverige. Faderns namn fick inte längre bilda barnets efternamn utan alla skulle ha fasta släktnamn som skulle följa familjen i generation efter generation. Carls efternamn Hansson gick därför i arv till Axel.
Alla anfäder nämnda ovan har en sak gemensamt. De är alla födda i byn Virke i mellersta Skåne. Axel valde därför att ta ett nytt efternamn som var kopplat till vår släkts historia i Virke socken. Axels farfar Hans Månsson hade ägt en gård i Virke som hette Sunnantorp men även kallades för Ängagården. Det var ju Hans namn (Hansson) som Axel beslutat sig för att byta bort och Axel tyckte nog att det var bra att ändå hedra sin farfars minne genom att välja ett släktnamn kopplat till honom. Ängagården blev därför till namnet Engdegård.
Bilden visar Axel Engdegårds besök på Ängagården i mitten av 1970-talet.
Else Larsdotter och hennes 90 barnbarn
Här följer historien om den förmodligen största familjen i vår släkt. Huvudpersonen är min (Staffans) farfars farfars farmors morfars mor Else Larsdotter.
Else föddes omkring 1653 i Norra Skrävlinge. Någon gång mellan 1673 och 1677 gifte hon sig med nämndemannen Jöns Månsson och flyttade då in till en redan talrik familj. Jöns var då nämligen änkling och under sitt tidigare äktenskap som varade ungefär tio år borde han ha blivit far ett antal gånger. Vi har inga noteringar om barnen födda mellan 1663 och 1669. Däremot vet vi att tre barn (Henrik, Lucy och Olu d.y.) föddes mellan 1670 och 1673. Jöns första hustru Olu tycks ha gått bort i samband med födelsen av en dotter år 1673 eftersom den nyfödda fick hennes namn. För enkelhets skull kallar vi dessa barn för Elses styvbarn.
Vi känner dessutom till att Olu d.ä. hade åtminstone en son med sin första make Sven Olsson. Sonen och eventuella andra barn i detta äktenskap kom förmodligen att försörjas av Jöns och Else eftersom det var de som tog över gården. Vi benämner dessa barn som Elses adoptivbarn.
Nåväl. Else verkar inte vara nöjd med att enbart ta hand om andras ungar utan önskade sig även egna. Hon resonerade förmodligen som så att hennes make nämndemannen nog gott och väl hade råd att försörja ytterligare ett par barn. Sagt och gjort - mellan 1677 och 1696 födde hon därför ytterligare 10 barn till gården. Dessa benämner vi Elses direkta barn.
I familjens första generation kan vi därför räkna in 14 barn som vi med bestämdhet känner till och vi kan förmoda att det fanns ytterligare två till sex barn födda de år vi inte har några handlingar bevarade från.
Familjer som denna i vilka det föddes 16 till 20 barn tillhörde inte ovanligheterna på denna tid. Däremot var det inte vanligt att så många av barnen överlevde sina första år. Det unika med denna familj är just att så många levde till vuxen ålder. Så sent som 1731 är fortfarande 12 av syskonen i livet. Dessa bildade egna talrika familjer så att skaran av barnbarn kom att fullständigt dominera trakten kring Norra Skrävlinge.
Låt oss göra ett överslag på hur många barnbarn Else fick. Bland hennes förmodade sex till tio styv- och adoptivbarn, känner vi inte till mer än att Olu d.y. blev mor till åtta. Även om vi inte vet namnet på Elses alla styv- och adoptivbarn, så känner vi indirekt till att flera av dem fortfarande levde på 1730-talet. Fler än Olu d.y. hade därför gott om tid att bilda egna familjer. Räknar vid med att Else fick runt 20 barnbarn genom sina styv- och adoptivbarn, så har vi åtminstone inte tagit i för mycket.
Elses direkta barn vet vi dock att de mer säkert ärvde hennes fruktsamma anlag. Hennes dotter Elna var gift tre gånger. Samtliga Elnas makar hette lustigt nog Anders i förnamn. Med dessa tre Anders fick hon 11 barn. Mellan hennes äldsta son och yngsta make skiljde det endast ett år i ålder och eftersom båda gossarna var födda i samma by måste de alltså ha växt upp tillsammans.
Den av Elses barn som bildade störst familj var dottern Pernilla. Hon fick hela 16 barn. Det äldsta barnet var 29 år gammal år 1731 när det yngsta barnet föddes.
Ett par andra av Elses barn som kom att bilda stora familjer var döttrarna Johanna och Olu (Elses direkta dotter, ej att förväxla med ovan nämnde styvdotter) samt sonen Oluf, vilka fick 10, 9 respektive 12 barn var.
Vår egen anfader Måns gick tidigt bort och hann inte bli far till mer än tre. Elses äldsta barn, Karna och Joen samt yngsta dottern Else d.y. vet vi inte mycket om. De levde alla långa liv och var gifta mer än en gång varför det är troligt att de tillsammans fick fler än de fyra barn vi hittat handlingar om. En försiktig uppskattning är att de åtminstone fick tre barn var.
Vi känner alltså med bestämdhet till att Else fick 65 direkta barnbarn och 8 styvbarnbarn. Lägger vi till vår låga uppskattning av antalet ytterligare barnbarn så kommer vi upp i 90 allt som allt.
Else fick tyvärr inte träffa dem alla eftersom hon gick bort 1716, 16 år efter makens död. Men redan under hennes levnad måste det ha blivit minst sagt trångt runt bordet vid släktmiddagarna på gården i Teckomatorp.
Boel Larsdotters, en moder i sorg
Barnadödligheten var mycket hög förr i tiden och min (Staffans) farfars farfars mormors mor Boel Larsdotter var en av de många mödrar som gång efter annan fick följa sina barn till graven.
Boel föddes år 1716 i Vadensjö utanför Landskrona. När hon var arton år gammal vigdes hon med den 10 år äldre Hans Andersson. Året därpå, 1735, var lyckan stor på gården eftersom sonen Trulls kom till världen. Tre år senare växte familjen ytterligare då sonen Anders föddes.
Den nyfödda var dock svag och glädjen förbyttes strax i sorg när Anders gick bort senare samma år. Han blev den första av minst 10 av Boels barn som lämnade världen i förtid.
Vår anmoder Hanna föddes året därpå. Hanna fick nog tidigt lära sig att vara sin mor behjälplig i hemmet. Boel fick nämligen hela 15 barn. Var hon inte gravid så vårdade hon säkert ett av sina sjuka barn eller sörjde ett som just gått bort.
Boels fjärde barn föddes 1741. Även han döptes till Anders men fick inte behålla det länge då han gick bort under sitt första levnadsår. Faktum är att Boel gav namnet Anders till fyra av sina nyfödda pojkar. Ingen av dem fick uppleva sin tvåårsdag.
Under vissa perioder kom sorgerna regelbundet, en begravning varje år. År 1744 gick den nyfödda David bort. Året efter avled äldsta sonen Trulls, som då var i nioårsåldern. Som brukligt var fick nästa son överta namnet. Trulls den andre föddes 1746 men var tyvärr inte stark nog att klara sig utan gick bort samma år.
Sorgeperioderna bröts då och då av en tids lugn. Mellan åren 1747 och 1750 fick Boel två flickor, Sissa och Boel, som båda verkade starka. Modern vakade säkert oroligt vid deras sida de gånger de ådrog sig en barnsjukdom eller förkylning men de klarade sig igenom dem. År 1751 hade Boel fyra friska döttrar – Hanna 12 år, Ingar 9 år, Sissa 4 år och Boel 2 år gammal. Alla dessa skulle leva till vuxen ålder.
Kanske började Boel känna tillförsikt. Den svåra tiden med sjukdomar och olyckor var kanske över. Var det så att bönerna eller kanske någon metod som de läkekunniga i byn praktiserat verkligen hade hjälpt? Hade oturen brutits en gång för alla?
Tyvärr var det inte så. 1751 blev Boel gravid för tionde gången. Sonen som föddes gavs det otursförföljda namnet Anders och Boel fick följa honom till graven innan året var slut. Boel fick ytterligare fem barn de kommande 10 åren. Dottern Elsa blev fyra år gammal, sonen Anders ett år och dottern Elna gick bort innan ett års ålder. Dessutom var ytterligare en son dödfödd. Sonen Jöns är den ende av Boels barn vi inte vet hur gammal han blev. Troligt är dock att även han inte fick leva ett långt liv.
Boel måste ha känt en oerhörd hjälplöshet över de många epidemier och olyckor som drabbade hennes barn och frustration över byns läkekunniga som inte lyckades bota. Fem år efter yngsta sonens död, avled så Boels make Hans. De fyra barn som nått vuxen ålder hade då redan flyttat hemifrån. Man förstår att Boel då inte ville bo kvar ensam på gården där hon upplevt så mycket sorg. Hon lämnade därför Vadensjö för att bo sina sista fyra år i livet hos sin dotter Ingar i Västra Karaby. Där avled Boel år 1772.
Anna Christina Hanssons möten med dansk-svenska krigen
En stor del av vår släkt kommer från Skåne. Landsändan hemsöktes under flera århundranden av krig mellan de forna herrarna i Köpenhamn och utmanarna i Stockholm. En av våra anfäder som blev drabbad och de många striderna var min (Staffans) farfars farmors farfars mormors mormor Anna Christina Hansson.
Anna Christina Hansson var troligen född i Helsingborg på 1670-talet. Hon var gift med handelsmannen Johan von Wovern och vi känner till att paret bodde i Helsingborgs stadsförsamling i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Anna Christina blev mor till åtminstone tre barn.
Just Anna Christinas namn är en historia i sig. Vi känner inte till hennes mammas namn men möjligheten är stor att även hon hette Anna. Efter Anna Christina kom nämligen namnet Anna att gå i arv i ytterligare tre generationer. Hennes första barn blev döpt till Anna Brita von Wovern, vars första barn i sin tur fick heta Anna Stina Krook, vars första barn gavs namnet Anna Sophia Tullberg.
Anna Christina hade oturen att leva i Helsingborg när staden genomled sin allra svåraste tid. På medeltiden hade Helsingborg varit en viktig stad i det danska riket. Genom sitt strategiska läge där Öresund är som smalast var den inte bara en militär stödjepunkt utan också säte för den centrala administrationen av hela norra Skåne och en livlig handelstad. 1600-talet blev däremot dystert. Under större delen av århundradet låg Danmark och Sverige i krig med varandra vilket kraftigt reducerade befolkningen. Vid mitten av 1600-talet fanns det bara omkring 200 fastigheter kvar i staden och invånarna räknades endast till omkring 1000 personer.
Tyvärr var inte olyckorna över. När Anna Christina var barn i slutet av 1670-talet rasade det skånska kriget och ödelade stora delar av det centrala Helsingborg. Av de större byggnaderna skonades endast Mariakyrkan.
Trettio år senare kom det stora nordiska kriget. År 1709 landsteg danskarna vid Råå och Helsingborgs borgerskap svor den danske kungen trohet. Några månader senare, i februari 1710 stod det stora slaget om staden mellan danskarna och svenskarna. Svenskarna segrade och danskarna förlorade över 6 000 man innan de drog sig tillbaka in i den belägrade staden. Väl där blev tillståndet snart allvarligt på grund av fältsjukan som härjade bland soldaterna och befolkningen. Varje dag angreps fler och stanken från de döda och sjuka började bli outhärdlig. Danskarna beslöt sig till sist för att överge staden och ta fartygen över till Helsingör. Problemet var bara att de inte skulle få plats ombord med sina över 5 000 hästar och alla stora förråd av mat som lagts upp. Den valda lösningen var vidrig. Man beslöt att skjuta alla hästar och förstöra maten så att de inte kunde komma svenskarna tillgodo. På given order placerade soldaterna hästarna i stadens alla kvarter, ställde sig bredvid, siktade och tryckte av. Därefter tog de fram knivarna och sprätte upp buken för att avskräcka fienden. Kadavren kastades in i alla hus, ner i brunnar och lyftes upp på loften. Sista steget var att tömma förråden och hälla ut all mat på gatorna och över hästkadavren.
Detta måste ha varit en förskräcklig upplevelse för Anna Christina och hennes familj. Dagen efter intog svenskarna staden och varken de eller borgarna ville städa upp i förödelsen. Genom att hota med att skjuta kvinnor och barn till dess det var uppstädat fick svenskarna till slut invånarna att göra jobbet. Därefter revs slottet och endast det medeltida tornet lämnades kvar.
Följande år decimerades Helsingborgs folkmängd ytterligare då flera hundra personer dog av förorenat vatten, en följd av de massgravar som grävdes under kriget, kadavren i brunnarna, och pesten som börjat härja.
Anna Christina gick bort i juni 1714. Hennes familj tycks något år därefter ha lämnat staden. Det är förståeligt att de inte hade lusten att stanna kvar. Under resten av 1700-talet var Helsingborg en småstad som förde en tynande tillvaro i sviterna av krig, svåra epidemier och den nysatta tullgränsen mot Helsingör vilken minimerade den tidigare så livliga handeln. Det var inte förrän med den industriella revolutionen på 1800-talet som Helsingborg vaknade upp på nytt och först 1832 fick staden återigen en ordentlig hamn.
Anna Sophia Tullbergs målmedvetna val
Anna Sophia föddes den 10 januari 1735 bara tre veckor efter sina föräldrars bröllop. Hennes mamma Anna Brita var då bara 16 år gammal och tycks ha fött dottern i föräldrahemmet i Västra Strö. Ganska snart flyttade dock såväl mor som dotter med till pappa Arvids gård Rökahus i Ask.
Som första barnet till inspektorn på Eriksholm och förstfödda barnbarnet till inspektorn på Näs fick förmodligen Anna Sophia en ståndsmässig uppväxt med den tidens mått mätt. Till gården kom traktens makthavare såsom godsherrar, nämndemän och storbönder för att rådslå med inspektorn. Man kan tänka sig att med tiden så kom nog en hel del herrar på besök inte bara för att samspråka med inspektorn, utan även för att få en glimt av hans döttrar. Anna Sophia var nämligen inte den enda dottern utan hon hade hela sex systrar (och en bror).
Kontakterna Anna Sophia skapade under sin uppväxt måste ha varit betydande. Senare i livet nämndes hon ofta indirekt i olika dokument för att ge status åt personen det rörde, t ex benämns flera gånger någon av hennes systrar som ”inspektorns dotter och Anna Sophias syster”. Hennes status tycks ha gått i arv till hennes barn. En av dem, Brita Möller, kallas t ex Mademoiselle när hon vid ett tillfälle agerar fadder vid ett barndop.
Anna Sophia tycks ha varit karaktärsstark och van att få sin vilja igenom. Hon valde t ex inte någon av de ståndsmässiga friarna som lär ha sökt hennes hand utan fick fadern att acceptera frieriet av beridaren Johan Möller. Kanske var det även Anna Sophia som drog i tåtarna så att Johan avancerade till kantor i Bosarp och ordnade så att han senare fick möjlighet att överta inspektorstjänsten efter hennes far.
Efter bröllopet med Johan flyttade paret till den vackra klockaregården i Bosarp. Under de närmaste 15 åren fick de sju barn tillsammans. Eftersom maken Johan i sin roll som inspektor knappast fick mycket tid över för familjen lär det ha varit Anna Sophia som styrde och ställde med barnens uppfostran. Vi ser hennes målmedvetenhet återspeglas i barnens karriärsval – präst, präst, kantor, gift med klockare, trolovad med präst. Hon influerade säkert även sin lillasyster Catharinas val av make – ytterligare en klockare.
Nu föll inte detta sistnämnda val särskilt väl ut. Catharina var tre år yngre än Anna Sophia men det var inte förrän lillasystern närmade sig de 50 som hon gifte sig med klockaren i Ask, Anders Gullberg. Klockaren verkar ha varit en man som hade svårt för att stadga sig. Redan 1778 hade han i Onsjö häradsrätt tillsammans med pigan Margareta Bengtsdotter anklagats för enkelt hor, vilket inte gick att bevisa. Han och Catharina gifte sig dock 1784 och redan tre år efter vigseln framträdde Catharina Tullberg vid tinget och anhöll om äktenskapsskillnad och vittnade hur hennes make 1½ år tidigare övergivit henne. Den 4 juni 1790 dömdes Gullberg till laga skillnad, sedan han ”som orten olovligt avvikit, inte lämnat underrättelse om sin vistelse” och Catharina fick med detta utslag söka skiljebrev. Domen är nästintill unik eftersom skilsmässor var ytterst ovanliga förr. Under åren 1670-1870 beviljades bara 325 skilsmässor i Sverige, varav endast fyra var av kvinnans vilja.
Anna Sophia gick bort i slutet av januari 1802, 67 år gammal.
Johan Lundgren – muskötmästaren
En gren av vår släkt var smeder i Huskvarna och den förste av dem som vi känner till var min (Staffans) farmors farfars farfars farfar, Johan Lundgren.
Johan föddes det betydelsefulla året 1697. I ett socialhistoriskt perspektiv är året mest känt för att kvinnor då för första gången tilläts vittna i rättssammanhang, samt att varje socken hädanefter skulle underhålla sina fattiga. Som nyheter betraktade överskuggades emellertid reformerna för jämlikhet och solidaritet av kriserna i vårt kungahus. Det började med att Sveriges enväldige konung Karl XI gick ur tiden och fortsatte en tid senare när den framlidne låg lik på slottet. Tre Kronor började då brinna och strax var rikets främsta familj inte bara faderslös utan även bostadslös. Ur askan steg dock den framlidnes då blott 15-årige son fram och kröntes till Karl XII. Den unge monarkens framtidsplaner skulle få en stor inverkan på vår anfaders liv.
Var Johan Lundgren föddes eller vilka som var hans föräldrar vet vi inte bestämt. Vi har inte funnit någon bevarad födelsenotis och i de fall han senare i livet uppgav sin härkomst så preciserade han det inte mer än att han var född i Småland. Troligt är att han kom från Ljungarum socken. Där bodde redan under 1600-talet ett par familjer med efternamnet Lundgren och i Ljungarum kom även Johan att bo som vuxen. Ljungarum utgör idag den östra och södra delen av staden Jönköping. På Johans tid var Ljungarum en landsortssocken bestående av ett tiotal byar utspridda från Vätterns strand i norr till det småländska skogsklädda höglandet i söder. Mitt i församlingen låg då som nu den gamla kyrkan från tidigt 1200-tal. Ortsnamnet skrevs tidigare som Liongarum vilket rätt och slätt betydde ”ljungbevuxen öppen plats”.
Som bekant blev Karl XII vår kanske största krigarkonung. Karolinernas härjningar i Europa krävde en underhållsapparat av tidigare aldrig skådat slag. Den viktigaste förnödenheten till armén var givetvis skjutvapnen och de första årtiondena under 1700-talet tillverkade de svenska smederna pistoler och musköter som aldrig förr. Johan kom att bli just en av dessa smeder. Vapnen tillverkades på sju orter i landet i så kallade ”factorier” och det största av dem alla var Jönköpings (senare Husqvarna) Gevärsfaktori där vår anfader var verksam.
I Småland hade vapensmidet gamla anor. Det behövdes vapen i gränsstriderna med danskarna och många smålänningar försörjde sig därför på såväl lantbruk som smide. Faktorierna hade sitt ursprung i 1610-talet då Gustav II Adolf utverkade att landets vapensmeder skulle samlas i vissa speciellt utvalda orter. Faktoriernas verksamhet kom till en början att bedrivas mer i form av upphandling genom entreprenad än som av enskilt faktori utförd tillverkning. Detta innebar att smederna fortfarande hade sina smedjor och att endast slutmonteringen skedde inom faktoriet. Jönköpings Gevärsfaktori grundades redan 1613 vid Dunkehallaån och flyttades 1689 till Huskvarnaån där det fanns bättre tillgång på vattenkraft. De hantverkare som var knutna till vapentillverkningen hade sina egna verkstäder intill ån. Där fanns bland annat borrhus, tråddragarverkstäder, sliphus och smedjestugor.
Johan bör ha tagit en lärlingsplats vid faktoriet som 15-åring år 1712.
Behovet av arbetskraft var då stort. Förutom en ökad efterfrågan från
krigsmakten så hade arbetsstyrkan dessutom kraftigt reducerats av pesten.
Kanske introducerades Johan till yrket av sin far eller äldre bror. I en av
faktoriets bevarade handlingar nämns det ett par mästersmeder med
efternamnet Lundgren, boende i Ljungarum, som knutna till faktoriet vid
denna tid. Johan tycks ha lärt sig hantverket snabbt och antogs redan den 28
juni 1715 som gesäll, efter att ha erlagt en avgift om 24 öre för ”lösgivning
av läran”. Det var under hans gesällår som faktoriet var som störst. I
genomsnitt tillverkades under ett år 11 000 musköter och pistoler. De
anställda hantverkarna, vilka tycks ha delats in i grovarbetare, makare och
smeder, uppgick till mer än 1 000 personer vid denna tid. Grovarbetarna vid
faktoriet var de som såg till att råvaror var tillgängliga och preparerade.
Exempel på yrkeskategorier var stockhuggare, kolare, slipstenshuggare,
slipare, vällare, beredare och borrare. Det mer förberedande arbetet av
olika delar av vapnen och redskapen i tillverkningen gjordes av makarna
såsom stockmakarna, pipmakarna, stakmakarna, trummakarna och
bajonettbaljmakarna. Smederna var de som stod för precisionsarbetet. Många
av smederna var specialiserade på en viss del av vapnet t ex
bajonettsmederna, uddsmederna och pistolpipsmederna. Johan, liksom övriga
Lundgrenare vid faktoriet, var pistol- och flintlåssmed. Förmodligen var det
de som ansvarade för slutproduktionen av vapnen.
År 1720 benämndes Johan för första gången som pistol- och flintlåssmed i en generalmönsterrulla utfärdad av Krigskollegiet. Han är då antecknad som inneboende hos en änka inom Jönköpings stads ägor. Själva faktoriet låg i Hakarps socken (idag Huskvarna församling). De flesta smederna var liksom Johan boende utanför Hakarps sockengränser. De var utspridda i samtliga socknar omkring, en del bodde t.o.m. så pass långt bort som i Skaraborg.
År 1721 blev Johan antagen som smedsmästare. Samma år flyttade han till egen gård i Ljungarum socken. Vi har ytterst lite information om hans familj eftersom kyrkböckerna från denna tid är mycket bristfälliga och otydliga. Eventuellt vigdes han i Ljungarum den 15 maj 1722 då det antecknas att ”Mstr. Joh… Lundg… vigs med pigan Inge…d M….sdotter från…”. Mer än så om hustrun vet vi inte, men vi har funnit namnen på tre av parets barn tack vare att Johan var deras handledare i gesällutbildningen. I faktoriets rullor nämns att Göran Lundgren klarade gesällprovet år 1746, Jonas Jeansson Lundgren 1752 (då provet bestod i att tillverka ett muskötlås) och slutligen Magnus Jansson Lundgren 1755.
Någon gång mellan 1735 och 1740 bytte vår anfader förnamn från Johan till Jean. Det är oklart varför, men kanske ansåg han att Jean var mer lämpat för en etablerad och välbärgad mästersmed med stort ansvar och hög status.
De kommande åren började vapensmedernas arbete att förändras. För det första så lades produktionen till stora delar om från krig till jakt eftersom en tid av fred inträtt. För det andra började produktionsmetoderna att förändras. Fram till omkring 1750 hade smeden format delarna av t ex ett lås med hjälp av slägga och handverktyg i ett städ. Nu började man emellertid vid faktoriet att använda en vattendriven hammare för att slå ned det upphettade järnet i en matris. På så sätt kunde man göra likformiga delar i längre serier och proceduren var dessutom arbetsbesparande.
Det vore intressant att veta vad Jean ansåg om dessa nyheter. Han var ju utbildad i den gamla traditionella hantverksmässiga skolan. Föga kan han ha anat att även faktoriets produktinriktning de kommande århundradena grundligt skulle förändras. Det är nog tur att han inte kände till att vi, hans nu levande ättlingar, snarare förknippar hans faktori med symaskiner och trädgårdsutrustningar, än pistoler och musköter. Husqvarna tillverkade faktiskt vapen ända fram till 1969 då affärsenheten såldes till FFV. Själva vapenproduktionen flyttades över från Huskvarna till Eskilstuna tre år senare.
Jean tycks ha gått bort någon gång mellan 1756, då han nämns i en faktorirulla, och 1760 då en av hans barnbarn övertar hans dopnamn Johan Lundgren. Hans yrke kom att gå vidare i familjen i ytterligare tre generationer.
Erik Fahl – torparen som besegrade Napoleon och grävde Göta Kanal
Flera i vår släkt har varit soldater och den vi känner till mest om är min (Staffans) farmors farfars morfar Erik Fahl. Under sitt långa liv fick Erik bland annat vara med om att förlora Finland till ryssarna, besegra Napoleon, vinna Norge från danskarna och bygga Sveriges längsta kanal.
Erik Svensson (vilket var hans efternamn fram till värvningen) föddes på Brinkabo i Forserum den sista april 1786 och döptes dagen därpå. Som yngsta barnet till torparen Sven kunde han inte förvänta sig att ärva mark. En möjlighet för honom att få en egen jordplätt och torp var att ta värvning i armén. När han var 21 år gammal, den 14 februari 1808, intog han för sista gången nattvarden i Forserum och strax därpå skrev han in sig i den svenska armén. För att kunna bli soldat skulle han vara välbyggd, frisk och sund. Vi vet faktiskt hur lång han var – 168 cm – vilket innebar att han var av medellängd. För att bli antagen krävdes det dessutom att han kunde visa upp ett intyg från prästen om god frejd och att han godkändes i en läkarundersökning.
Nu fick inte Erik ett soldattorp med en gång eftersom alla roteplatser redan var tillsatta. Han blev därför vargeringskarl d v s han ingick i en styrka av reserver till de soldater som ingick i indelningsverket. År 1808 var sista gången riksdagen beslutade om att sätta upp en vargeringsstyrka. Beslutet togs för att ha reserver redo för kriget mot ryssarna som just blossat upp på nytt.
När Erik antagits som vargeringskarl fick han genomgå en grundutbildning. Erik anslöt sig till Jönköpings regementes vargeringsbataljon. Det var samma regemente som 100 år tidigare besegrat danskarna i Helsingborg år 1710 (se biografin över Anna Christina Hansson). Regementet bestod under Eriks tid av 1200 man fördelade på tre bataljoner. Grundutbildningen bör ha bedrivits ömsom på regementet i Jönköping och ömsom vid övningsfältet som var beläget i Skillingaryd. Fast så mycket utbildning hanns nog inte med eftersom han snart kallades in till kriget tillsammans med de ordinarie knektarna.
Våren 1808 skickades hela regementet till en här i Skåne som samlats inför ytterligare ett av de många krigen mellan Sverige och Danmark. Smålänningarna tycks dock aldrig ha blivit insatta mot danskarna eftersom de strax behövdes på annat håll. Napoleon och Tsar Alexander hade nämligen delat Europa i två intressesfärer och då Sverige var allierat med Storbritannien föll det på Rysslands lott att få Sverige oskadliggjort genom att erövra vår östra halva – Finland. Medan en bataljon av det småländska regementet sändes till Gotland för att möta de ryska trupper som landstigit där fick Eriks vargeringsbataljon tillsammans med den andra ordinarie bataljonen marschera till Bohuslänska gränsen där de tilldelades den Västra arméns 6:e brigad. I slutet av året fördes de över till Åland där de inkvarterades under vintern.
Kriget i Finland gick inte bra för svenskarna. Detta berodde till stor del på att de flesta trupperna hölls i reserv i Skåne och Värmland i väntan på ett danskt anfall som aldrig kom. När så ryssarna besegrat svenskarna i Finland beslöt de att föra över kriget till svensk mark. Anfallsrutten gick just via Åland där Erik befann sig. Den 10 mars 1809 marscherade ryska förband fram mot Åland och lade strax öarna under ockupation medan de svenska trupperna, anförda av von Döbeln, den 16 och 17 mars drog sig tillbaka över isen till det svenska fastlandet. Medan ryssarna vek av norrut mot Umeå drog sig Eriks trupp ner till Uppland.
Den närmaste tiden möttes inte ryssarna av mycket motstånd. Många militärer var besvikna över hur kung Gustav IV Adolf hade hanterat kriget och det fanns en överhängande fara för inbördeskrig. Slutligen avsattes kungen och ersattes av sin farbror, Hertig Karl. Det var alltså först i augusti 1809 som Sverige beslöt sig för att undsätta Norrland. Den 8 augusti deltog Erik i undsättningsexpeditionen under överste Fleetwood. Styrkan anlände till Sävar den 18 augusti och sattes direkt i strid med ryssarna i krigets sista större slag. Trots att svenskarna anföll med största kraft var motståndet för starkt och under svåra förluster tvingades man retirera. Erik var även med om striderna vid Rätan den 20 augusti som blev de sista i kriget. Under dessa båda slag förlorade ryssarna 2000 man och svenskarna 1200. Smålänningarna förlorade hela 168 man i döda och sårade vilket var mer än något av de andra svenska regementena som deltagit i expeditionen. Efter dessa slag slöts en fred i vilken Sverige avträdde Finland vilket blev ett storfurstendöme i det ryska riket.
Väl hemma igen fann Erik att han förlorat sin tjänst eftersom riksdagen beslutat upplösa vargeringsarmén. Efter de stora förlusterna fanns dock vakanser i den indelta armén och i början av år 1810 värvades han av en grupp rotebönder i Falla by i Ödestugu socken. Av bönderna försågs han med ett soldattorp som låg under Falla Västergård och jord att bruka. Värvningspenningen torde ha legat på omkring 100 daler kopparmynt och vid sidan av denna engångssumma fick han också en årslön om runt 20 daler. Han lovades även att vid behov få tillskott i form av utsäde, hö, ved och hjälp med körslor. Vid sidan av roteböndernas bidrag skulle också kronan bistå med en tunna säd årligen. Genom rotetjänsten kom han att tillhöra Jönköpings regementes Västra Härads kompani. I samband med värvningen fick han även byta efternamn till Fahl (eller Fal som det ibland stavas) efter byn där hans torp var beläget. Som vi tidigare nämnt kunde ofta militärnamnen anknytas till roten soldaten tillhörde. Erik var inte den första på torpet i Falla som fått ett namn som anspelade på bynamnet. En företrädare under slutet av 1700-talet hade t ex hetat Fallin.
Hemma på soldattorpet i Falla började Erik snart uppvakta en flicka i Västergård vid namn Elin Vangren-Jönsdotter. Redan i maj 1810 vigdes de. Någon gång i slutet av 1812 blev så Elin gravid och i juni 1813 föddes deras dotter Lena Kajsa som kom att bli vår anmoder.
Erik fick dock inte vara med vid födseln. Med en ny kung på Sveriges tron, Karl XIV Johan, var det nämligen dags att söka revansch mot Napoleon. Tidigt på våren 1813 skeppades Erik tillsammans med övriga soldater vid Jönköpings regemente till Pommern. Det kommande året deltog smålänningarna i alla av den svenska härens tåg och marscher i Tyskland, Danmark och Belgien. Erik var bland annat med om slagen vid Grossbergen den 23 augusti, Dennevitz den 6 september samt Leipzig den 18 oktober 1813.
Sommaren 1814 fick så Erik vara med om Sveriges sista krig. Under ett fälttåg lyckades Karl XIV Johan med det som Karl X Gustav och Karl XII tidigare försökt men misslyckats med – att införliva Norge med det svenska riket. I Norge var Erik med i striderna vid Rakkestad den 6 augusti och Trögstad den 10 augusti.
Vi kan sluta oss till att Erik var hemma på torpet igen någon gång i slutet av november eller början av december. Nio månader senare, i augusti 1815, föddes nämligen hans och Elins andra barn, Inga Lisa.
Den fred som kom visste man då inte att den skulle vara permanent. Erik fick därför regelbunden exercis. Han var bland annat på läger i Skåne 1819 under en och en halv månad, i Backamo 1821 samt på Ljungbyhed 1824 under två månader. Det var dock inte musköten han för det mesta hade för händerna – utan spaden.
Göta kanal är faktiskt världens näst längsta kulturhistoriska minnesmärke, endast Kinesiska muren är längre. Hela kanalen är 19 mil lång varav närmare 9 mil är grävd kanal. Idén med en kanal mellan Östersjön och västkusten föddes redan under Gustav Vasas tid. Det var dock inte förrän år 1810 som statsrådet von Platen till slut lyckades få riksdagen att godkänna det stora projektet. Bygget påbörjades i maj samma år och fem år senare blev Erik kommenderad till att hjälpa till med arbetet. Han var bara en av 58 000 indelta soldater som engagerades och förseddes med enkla plåtskodda spadar. Erik arbetade med kanalen under åren 1815, 1816, 1820, 1825, 1828, 1830 och även under slutarbetena 1832, året då kanalen invigdes. Varje kommendering varade fyra till fem månader och han övades även i excersis och målskjutning under tiden. Han fick en liten lön för sitt arbete men denna skulle även räcka till måltider som han själv fick tillaga. Arbetet skedde under militära former i kompanier om 100-250 man. Från öppnandet och under hela 1800-talet hade kanalen en mycket stor betydelse som transportled, både för varor och passagerare, men när järnvägar och landsvägar byggdes ut från sekelskiftet, kunde den inte längre konkurrera.
Åren på slagfälten och arbetet med Göta Kanal tärde nog på hälsan. Vid 52 års ålder, år 1838, beslutade sig därför Erik för att begära avsked ur armén. Detta godkändes med orden "Begär och får avsked med anmälan till underhåll. Bevistat 1808, 1809, 1814 och 1814 årens krig. Sjuklig och svag enligt Läkarbetyg”. I samband med detta fick Erik och hans familj lämna soldattorpet. De flyttade till en backstuga som hette Stolpen och låg under Falla Östergård.
Erik bodde i backstugan ända till sin död år 1861. Trots alla faror och skavanker han utsatts för under sitt händelserika liv nådde han alltså en ålder av 75 år.
Anders Johan Andersson – krutgubbe som blev far vid 81 års ålder
En dålig start i livet behöver inte betyda att slutet blir tråkigt. En krutgubbe som stödjer den tesen är min (Staffans) farmors farmors far Anders Johan Andersson.
Anders Johans start i livet var inte den bästa. Hans mor Christina var en fattig piga i Adelöv som blev med barn då hon arbetade i Trehörna. Ander Johan föddes i mitten av augusti år 1810. Födseln skedde hemma hos Christinas föräldrar i Mickelstorp eftersom graviditeten var utomäktenskaplig. Vem fadern var vet vi inte. Anders Johan fick dock efternamnet Andersson så det är möjligt att fadern hade hetat Anders.
Anders Johan kom säkerligen nära sina morföräldrar Sven Ingesson och Margareta Larsdotter under sin uppväxt. Hans mor var ju tvungen att ta olika tjänster för att klara sitt uppehälle som ogift mor och Anders Johan bodde därför tidvis hos Sven och Margareta i backstugorna Mickelstorp, Ledet och Hängslen. Livet hos morföräldrarna var torftigt, morfadern beskrevs som fattig i kyrkoböckerna när han gick bort i mitten av 20-talet. Några år efter morfaderns bortgång ansåg socknens präst att mormodern var utfattig och hon fick en plats i fattigstugan.
När Anders Johan var 15 år, år 1825, gifte sig hans mor. I samband med detta ansågs han vara stor nog att själv börja arbeta och ett tiotal år av hektiskt flyttande inleddes därmed. Bland gårdarna han arbetade på som dräng kan nämnas Näs, Platsen och Mjölnarp. Mellan jobben bodde han inte hos sin mor i Nostorp utan istället hos mormor Margareta i Adelöv by.
I juni 1736 vigdes Anders Johan med en viss Stina Johannisdotter. Hon var äldsta dotter till Johannes Larsson och Maja Stina Bredberg-Carlsdotter. De närmsta åren fick Anders Johan och Stina fyra barn. Anders Johan blev efter vigseln statdräng. Det innebar att han var jordbruksarbetare på en liten större gård och fick ut större delen av lönen i stat dvs naturaförmåner såsom mjölk, säd, ved och potatis. Endast en liten del av lönen var i kontanter. Statsystemet avskaffades först på 1940-talet. Senare i livet blev Anders Johan torpare på Petersborg i Sten.
Anders Johan är speciell i släkten eftersom han blev så gammal, han levde ända till 95 års ålder. De 47 småländska anfäder som vi känner till var mycket livskraftiga. I genomsnitt blev dessa personer strax över 70 år gamla och hela 9 av dem fick uppleva sin 80-årsdag. Denna höga ålder är mycket imponerande i beaktande av den tidens bristfälliga sjukvård, riskerna kvinnorna utsattes för vid barnsbörd, för att inte tala om männens livsfarliga arbetsmiljö i gruvor, smedjor, på slagfält och i skogsbruk.
Det är inte bara antalet år som är speciellt med Anders Johan, utan även hur han levde de sista av dem. Han var alls inte så skröplig som man kan tro. Faktum är att han blev far såväl vid 75 som 81 års ålder! Det hela började med att hans hustru Stina gick bort i augusti 1883. De båda hade då varit gifta i 47 år. Anders Johan var vid hustruns bortgång redan 73 år gammal. Efter att själv ha försökt klara av hushållssysslorna på torpet Petersborg i tre månader beslöt han sig till slut för att anställa en piga. Valet föll på den då 30 år unga pigan Johanna Lindal.
Trots åldersskillnaden dem emellan tycks Anders Johan och Johanna ha fattat tycke för varandra. I augusti 1884 vigdes de båda och i februari året därpå föddes dottern Anna Elisabet. Sex år senare blev Anders Johan så far en sista gång då sonen Karl Johan föddes i juli 1891. Anders Johans äldsta dotter, vår anmoder Eva, fyllde samma år 55 och hans första barnbarn, Mathilda, var då redan 25 år gammal. Frågan är om Mathilda någon gång kallade Anna Elisabet och Karl Johan för moster och morbror, vilket de egentligen var till henne. Det är ytterst tveksamt om hon gjorde det. De var ju trotts allt 17 och 25 år yngre än hon själv…
Både Anna Elisabet och Karl Johan var livskraftiga barn. Deras ålderstigne far gick bort så sent som den 15 april 1906. Senare samma år skulle Anders Johan ha fyllt 96 år.